Ingvar Rydberg, översättare av von Bülows bok "CIA och den 11
september" ( Alhambra ), svarar Petter Larsson och Peter Englund.
Från Alhambras månadsbrev:
----------------------------------------------------------------
----------------
11 SEPTEMBER: SVAR PÅ KRITIK
Av Ingvar Rydberg
I USA pågår en livlig debatt om vad som egentligen hände den 11
september 2001, knappast i ledande media men bland kritiskt
tänkande människor. Och de är fler än de flesta utlänningar
tror. Framläggandet av den "oberoende" kommissionens rapport i
somras, som gav den officiella versionen dess slutgiltiga form,
har satt ny fart på debatten. Hos den stora publiken har den
dramatiskt skrivna rapporten blivit en förbluffande
försäljningssuccé. Men bland offrens anhöriga och en lång rad
intellektuella och fristående journalister, de som vet vilka de
brännande punkterna är och vill ha besked där, har den väckt en
storm av kritik. Den bekämpas med särskild frenesi av offrens
efterlevande. De bryr sig inte så mycket om vem som ytterst låg
bakom terrordådet. De är ute efter de amerikaner i
nyckelpositioner som kunde och borde ha hindrat katastrofen. De
bör utpekas och ställas inför rätta. Varför har detta inte skett
i något enda fall? Fakta och argument saknas verkligen inte.
Den 26 oktober publicerade över hundra kända personligheter,
bland dem Ralph Nader, Daniel Ellsberg, Howard Zinn, Catherine
Austin Fitts (vice bostadsminister under Clinton) och omvalda
kongressledamoten Cynthia McKinney, ett stort upprop i New York.
De avvisar alldeles rapporten och ställer bl a följande kritiska
frågor:
- Varför följdes inte standardprocedurerna för omhändertagande
av kapade flygplan just den 11 september?
- Varför aktiverades inte de omfattande raketbatterier som skall
finnas runt Pentagon under attacken?
- Varför har de amerikanska myndigheterna inte publicerat
resultaten av flera undersökningar som starkt tyder på
förhandskännedom om 11 september-attackernas detaljer, som ledde
till spekulationer på tiotals miljoner dollar i belagda vinster?
- Hur kunde flight 77, som påstås ha träffat Pentagon,
dessförinnan ha varit på väg tillbaka rakt mot Washington DC i
40 minuter utan att upptäckas av Federal Aviation
Administrations radar eller ens den amerikanska militärens
superradar?
- Hur kunde FBI och CIA publicera namn och foton på de påstådda
kaparna redan efter några timmar och göra razzior i bostäder,
restauranger och flygskolor de hade besökt?
- Vad hände med de över tjugo dokumenterade varningar vår
regering fick från 14 utländska underrättelsetjänster och
statschefer?
I Sverige har dock detta ifrågasättande inte satt några märkbara
spår. Här slår mediaetablissemanget vakt om de officiella
amerikanska sanningarna. En av de mest korkade och samtidigt
mest arroganta vakthundarna är Petter Larsson, flitig recensent
i Aftonbladet, som den 29 november gjorde ner Andreas von Bülows
av mig översatta bok "CIA och 11 september" (Alhambra) i en
sällsynt hånfull anmälan, som jag fick se först för någon vecka
sedan. Peter Englund var inte bättre häromdagen (den 10/1) i DN.
De efterlyser där bevis för de alternativa förklaringarna
("konspirationsteorierna").
De låtsas då inte om att
Bushadministrationen själv aldrig
framlagt några bevis för sin
version av händelseförloppet
utan sedan hösten 2001 lagt alla
upptänkliga hinder i vägen
för en grundlig, oberoende
undersökning.
Bevisbördan åvilar i första hand den.
Den har
lyckats genomtrumfa sin version, åtminstone i västvärlden,
och
inlett två krig mot islamska stater på grundval av den. Men
juridiskt hållbara bevis saknas. Vi vet t ex inte ens om 19
arabiska kapare faktiskt kom ombord på de fyra planen, om det
bara var några stycken eller inga alls. Det finns bara några
suddiga TV-bilder från flygplatsen i Boston som inte ger tydligt
besked och sällan visas - av goda skäl. Sedan har vi de
besvärande frågorna, som kan komplettera de ovan nämnda. Varför
slog besättningarna aldrig larm till markstationerna i något av
de fyra planen, trots att det lätt kan göras från flera ställen
ombord? Räcker det att vara en religiös fanatiker för att föra
en Boeing 757, när man tidigare knappt klarat av en Cessna (ett
litet övningsplan), och manövrera in den i avlägsna mål, även om
man är beredd att offra livet? Det förnekas av en rad erfarna
flygare. Varför gick inga jaktplan upp i tid och prejade planen,
så som det finns regler för, inte minst på amerikanska
östkusten. Det har fungerat oklanderligt i många år. (Rutinerna
är främst till för att kontrollera att planen i den mycket täta
flygtrafiken där håller sig i sina korridorer och inte virrar ut
på andras rutter och därmed riskerar olyckor. Därav den
minutiösa dygnetruntövervakningen och mycket höga beredskapen.)
Orsaken till den officiella versionens genomslagskraft är
egentligen bara att det är en BRA STORY, som ser bestickande
sannolik ut på håll men upplöses i orimligheter ju mer man
närmar sig de konkreta händelserna. Att upprepa en skröna tusen
gånger och i patriotismens namn skrämma tidningar och TV-bolag,
som själva erkänner att de aldrig bedrivit någon undersökande
journalistik i frågan, kan inte ersätta konkreta bevis. Gå
tillbaka till veckorna närmast efter terrorattacken och granska
ursprunget till uppgifterna som byggt upp den allmänt vedertagna
bilden! Bushs ministrar, FBI, CIA och ledande mediaorgan som
bara återger påståenden från officiella källor! Vad händer
samtidigt på Manhattan och kring Pentagon? Avspärrningar,
sabotage av frivilligas, ofta tekniskt mycket kunnigas
undersökningar och ett febrilt undanskaffande av rasmassor, som
inte i något fall hinner analyseras av akademiska experter.
Petter Larssons och Peter Englunds apoplektiska ursinne och
spelade förakt för von Bülows bok kommer sig av att de anammat
den officiella historien. Men de har inte alla fakta i huvudet
för att försvara dess olika delar. De har dock på känn att man
inte kan rubba några viktiga delar i denna story utan att hela
bygget rasar samman. Där har de onekligen rätt. Det förklarar
deras och andra opinionsbildares ointresse för att under lupp
granska händelserna den 11 september eller till att börja med
ens ta upp de amerikanska opponenternas ovannämnda frågor. De är
fullt upptagna med att diskutera al-Qa'ida och orsakerna till
islams våldsbenägenhet och hat mot västerlandet i storvulna
historiska termer. Hur skulle de kunna acceptera att grundvalen
för dessa i åratal luftade och välbetalda spekulationer
ifrågasätts?
(Här måste inskjutas att jag naturligtvis inte förnekar att det
finns islamska terrorister, att de ofta är mordiska och att de
försöker genomdriva en förkastlig samhällsutopi. Frågan gäller
deras förmåga, främst att begå stora attentat i västländer, och
västliga underrättelseorgans påstådda okunnighet om och
handfallenhet inför det globala fenomenet. Att de senare - för
att få större anslag och skrämma upp de egna befolkningarna -
tvärtom har allt intresse av att terrorismen fortgår är dock
sannolikt. Denna har inte precis avtagit de senaste tre åren.)
Det verkligt närgångna arbetet utförs istället av amerikaner på
platsen, såsom av den i New York bosatte ensamforskaren Eric
Hufschmid. I sin bok "Painful questions" och sin tvåtimmarsvideo
"Painful deceptions" visar han i detalj och med ytterst tydliga
foton hur flygplanen flög in och byggnaderna i New York rasade
ihop på ett sätt som tyder på sprängningar inifrån. Han
förklarar också varför en flygplanskrock inte kan få kraftiga
stålkonstruktioner som här att störta samman, inte heller
bensinbränsle få dem att smälta. (Boken och videon kan beställas
från www.globaloutlook.ca).
Den stora alternativa syntesen, som i högsta grad bekräftar von
Bülows tankegångar, har dock presterats av Michael Ruppert i
hans väldiga bok "Crossing the Rubicon - the Decline of the
American Empire at the End of the Age of Oil", som kom ut för
bara några månader sedan (på New Society Publishers, Canada).
Den är resultatet av ett tre år långt, otroligt omfattande,
självständigt forskningsarbete. Ruppert var ursprungligen
narkotikaspanare i Los Angeles men blev efter att ha kommit på
CIA:s inblandning där avskedad och ägnar sig numera åt analyser
av den svarta ekonomin och dess sammanflätning med politiska
intressen i ett nyhetsbrev som går ut till 16.000 abonnenter,
däribland 40 kongressledamöter. (Se hans site
www.fromthewilderness.com, där boken också går att beställa.)
Hans utgångspunkt är att världen inom några få år kommer att nå
sin maximala oljeproduktion ("peak oil"). Tidigare optimistiska
prognoser håller inte måttet, något som definitivt gick upp för
USA:s beslutsfattare någon gång mellan slutet av 1998 och början
av 2000, alltså redan innan Bush kom till makten. Bl a visade
sig förväntningarna i Centralasien klart överdrivna. I Nordsjön
minskade produktionen redan. De stora och billiga reserverna var
fortfarande de på Arabiska halvön och i Irak. Hur skulle USA med
sin enorma oljekonsumtion och växande import vinna bättre
kontroll över dem?
Dick Cheney, som varit försvarsminister några år kring 1990, och
de nykonservativa idésprutorna började smida planer, även om
andra hänsynstaganden än oljan måste ha spelat in.
Förutsättningarna förbättrades radikalt efter Bushs valseger i
november 2000, då Cheney & Co nådde högst reella maktpositioner.
Den nye vicepresidenten fick i maj 2001 högsta kontrollen över
Federal Emergency Management Agency, militären och allt som hade
med landets säkerhet att göra. I hans och hans likasinnades
ogenomskinliga värld, genompyrd av korruption och baserad på
offrandet av liv för profitens och maktens skull, kunde inte
några tusen dödade amerikaner ses som ett överdrivet pris, om
det inte fanns något val och det var lätt att hitta syndabockar.
De dammade av nödplaner, gick igenom vilka slags element som
kunde fås att begå ett terrorattentat, arabiska dubbel- och
trippelagenter, i flera fall sådana som spelat "bad guys" i de
hemliga övningar USA sedan länge bedrivit för att bekämpa
flygplanskapningar. De snickrade ihop bakgrundshistorier,
utställde generöst pass och lät kvarlämna ett omfattande och
mycket synligt pappersspår från Saudiarabien till askan på nedre
Manhattan.
Invändningen att en så stor plan måste involvera alltför många
för att kunna hållas hemlig är svagare än den ser ut. Bara de i
toppen, kanske ett 20-tal intensivt solidariska personer, har
den fullständiga överblicken. Det mycket större
Manhattan-projektet, som utvecklade de första atombomberna under
andra världskriget, hemlighölls så effektivt att Truman fick
reda på det först när han tillträdde presidentposten i april
1945 och kongressen och media först på sommaren i samband med
den första provsprängningen. Lösenordet heter som i varje hemlig
organisation "kompartmentalisering", uppdelning av uppgifterna
så att de ansvariga på varje nivå och i varje sektion bara har
reda på precis så mycket de behöver för att lösa
uppgiften.
Terrordåden den 11 september 2001 är ännu inte på lång väg
uppklarade, tvärtemot vad de flesta tror. Felet med dem som är
så bergfast övertygade om al-Qa'idas allenaskuld, som passat så
mäktiga intressen, är blindheten för allt som inte passar in i
bilden, alltifrån underrättelseorganisationernas enorma smutsiga
affärer till exempelvis den totala frånvaron av spår efter ett
stort passagerarplan framför kraschhålet i Pentagon på
attentatsdagen. Letar man bara i ljuset under lyktstolparna,
förblir sannolikt förfärligt mycket oupptäckt i mörkret.
Du kan läsa tidigare inlägg på http://groups.yahoo.com/group/mediekritik/
förmedlat av Camilla Ingman-Fulton 05 01 13